forni

Kom över den här texten av Michaela Forni på en blogg, för fint, för sant, "words" över hela texten

Ni vet i filmer är det alltid scener där någon bryter ihop och börjar gråta i sin ensamhet. En mamma som är helt slut och börjar gråta i köket efter att barnen gått och lagt sig. En flickvän som bryter ihop i badrummet när hon än en gång inser att det kommer inte hålla. En pojke som börjar gråta under sängen i sitt rum för att han blir mobbad i skolan. De scenerna som vi som publik får se på film.

Tänk på hur ofta det händer i verkliga livet. Hur ofta människor gråter i sin ensamhet. Utan publik eller någon som känner medlidande för dem. Bara helt ensamma med sina tårar.

Jag gråter som ni vid det här laget vet väldigt ofta. Oftast i ensamhet. Det kan gå flera dagar då jag umgås med andra och jag bara längtar tills jag får vara själv. Så när några dagar gått kommer jag hem till en tom lägenhet och Dasha är på äventyr och jag är ensam för första gången på flera dygn. Och så sjunker man ihop vid sängkanten och kramar om den där mascaraförstörda nallebjörnen man haft i femton år och bara gråter. Som att man glömmer bort allt gott livet har att erbjuda och det bara värker i hjärtat och dom här tårarna bara måste komma ut och det är så jävla skönt när de väl får göra det. För trots all lycka så har man sina egna (jävla) problem och de är ingen annans förutom mina och alltså inget jag kan dela med mig av även om jag delar med mig av mycket.

Men så hände något fruktansvärt när jag gjorde det nyss. Det slog mig hur många fler det är som också gråter i sin ensamhet. Utan att någon någonsin kommer att få veta om de där tårarna. Alla människor gråter väl i sin ensamhet? Hur sorgligt det är. Hur alla har sina jobbiga stunder i livet och när de tårarna kommer är man helt ensam. Att alla människor har problem de inte delar med någon utan gråter över i ensamhet. Oavsett hur små eller stora saker det är. Och när jag tänker på alla människor som gråter i sin ensamhet på en inlåst toalett eller i köket på natten då dör jag fan av sorg. När jag ser alla de här scenerna man aldrig får se framför mig. Alla med sina egna problem.

Han som älskar sin flickvän mer än livet själv som blundar för det faktum att hon ligger med någon annan men gråter på toaletten på morgonen innan hon har vaknat. Ensamstående mamman som inte har fått sova på flera år som tar en kopp te och gråter tyst i tekoppen på kvällen för att hon är så satans trött. Den livfulla pojken som gråter in i sin nalle på natten för att han inte vill gå till skolan och bli retad nästa dag igen.

Hur vi alla är ensamma med våra tårar.

Tänker på alla i min omgivning. Hur jag kan sitta på en middag med tio bästa kompisar och skratta och känna lycka i varenda centimeter av luften men veta att alla går hem och gråter över sånt man inte ens kan dela med sig av till sina bästa vänner. Blir förskräckt vid tanken på att min lillebror kanske någon gång har suttit tyst i bilen med tårar som rinner som han aldrig delat med sig av till någon. Undrar hur många gånger min mamma fällt några tårar i tvättstugan och i sådana fall för vad.

Förstår ni vad jag menar?

Tänk på den scenen i Love Actually. På julafton när mamman tror att hon ska få det där halsbandet av sin man, men istället får en cd-skiva och inser att halsbandet är till en annan kvinna.

Jag kan inte stå ut med att så många människor gråter i ensamhet.