cmon paris

Jag vet hur jag malt på om, längtar efter och tjatat om Paris ett bra tag nu. Och jag längtar fortfarande så sjuk in i helvetes mycket men nu när det bara är  16 dagar kvar börjar nervositeten krypa sig allt närmare inpå. Tidigare har det bara varit "vi ska till Paris och leva livet två veckor". Vi ska vara där tillsammans, vi kommer ha så kul, go loco in paris lite, äta macarons och baguetter, göra sånt vi aldrig gjort, upptäcka nya saker, utmana oss själva, umgås, en hel del drama är väl mer eller mindre oundvikligt på Franska men ändå, fortfarande, vi.ska.till.Paris.själva. Det är så det har låtit, det är så det har känts och det lär ju inte vara en ren lögn utan det blir säkert så OCKSÅ. Men först nu inser jag att fan, vi ska ju arbeta, praoa också. Vi ska inte bara upptäcka, se saker och äventyra utan vi ska skickas ut helt på egen hand till en helt ny plats, där man inte har vidare tidigare erfarenhet, där språket som pratas är Franska och som vi, med handen på hjärtat, faktiskt inte är såå bra på (om man bortser från en del såklart). Nej tack jag står över. Jag är så rädd, så jävla rädd faktiskt. Jag vet att vi kommer lära oss något helt nytt, utveckla oss själva på dom här två veckorna men fortfarande skrämmer det mig så mycket att jag, helt själv ska åka ut till en arbetsplats där - enligt vår ansvarige - "dom kanske inte ens vet att ni ska komma den dagen men det löser sig isåfall" och ta emot instruktioner, arbeta,  konversera, vara sådär överdrivet artiga osvosv på franska. Jag förstår knappt när vi får instruktioner till något arbete på franskalektionerna och nu helt plötsligt ska jag klara mig på det lilla jag kan. gööeh snart är vi där och snart har vi vart där. Jag vet att det kommer vara över lika snart som det börjar och ska försöka njuta varje sekund men just nu är jag bara så nervös att jag helst av allt bara skippar allting, gräver ner mig i ett hål någonstans och stannar där istället. Hmh rörigt, let it all out liksom. Lite pepp någon?